Ja sicken knasig dag va!

Det ÄR något fel. Det bara måste vara det. Det händer liksom lite för ofta. Jag gissar på att mamma inte är ärlig. Hon har tappat mig i golvet när jag var liten, jag är fan bombis. Inte bara tappat mig i golvet, hon har sulat in mig i garagedörren. Jävla Åsa-Nissedag jag har inte nerver för det just nu.

För det första så passar inte dessa vuxenlivets okristligt tidiga kontorstider mig. Inte alls. Så när jag försenad, med ögonbajs upp till öronen rasslar iväg mig själv och min cykel så känns det väl inte sådär helbra att se matsäckspåsen ta ett skutt ur cykelkorgen i en perfekt båge för att sedan slås sönder mot marken så att tomatsoppan och ostmackorna bildar perfekta CSI-brottsplatsen på asfalten.

Missar tunnelbanan, vilket innebär att jag måste baxa in mig i fullaste tuben ever eftersom alla 9-5-nyllen i Stockholm alltid väljer just just DEN avgången och stämningen irriterad och svettig och knuffig som alltid. Spanar in tonårstjej som börjar samla ihop alla pinaler (pinaler?) för att gå av och preppar för att knipa platsen och slippa få armhåla i ansiktet och istället få sitta ner och där få röven (what do I give him? The crutch or the ass?). Plötsligt som från ingenstans, knuffar sig stans största medelåderspermanent i sammetskappa förbi, och snor platsen rakt framför mina ögon, varpå hon ler lite snett! Hon SÅG att jag precis skulle ta den, no doubts! Jag inser att min plats är under armhålan och försöker acceptera mitt öde denna morgon.

Efter ytterligare pendeltåg och väl framme i Sollentuna hoppar jag på bussen, men inte vilken som helst utan FEL BUSS. Det är det här jag pratar om, det är detta som händer för ofta... Detta är dock inget som jag inser förrän mycket senare när jag har åkt, åh när jag har åkt SÅ fel. Famlar efter STOP-knappen i panik och hoppar av. Inser att jag inte har någon jävla aning om var jag befinner mig, men då har redan bussen försvunnit i dimman. Dimman som för övrigt gör det omöjligt att överhuvudtaget orientera sig och det enda jag ser är en hage (eller en park eller vad fan vet jag), en övergiven lekplats, en tom byggarbetsplats och en stor trähäst med texten EDSBACKA KROG (var krogen var vet jag faktiskt inte). Börjar traska åt hållet varifrån jag kom med bussen och hittar efter ungefär 20 minuters promenad, tack vare en mycket stressad ryska i en volvo, tillbaka till rätt väg och rätt busskub. Det är kallt, det är dimmigt och jag är fantastiskt sen till jobbet där jag bara jobbat några dagar. Skrapar bort frosten från busstidtabellen (du väljer själv var jag överdriver) och sätter mig ner för att vänta tio minuter på nästa buss. Den kommer efter 20 och jag hoppar på. Då vi kör precis uppför backen ovanför busshållsplatsen ser jag... mitt jobb torna upp sig och jag vill gråta en skvätt. För jag inser att det hade tagit mig ungefär en halv minut att traska uppför backen istället för att frysa tårna av mig i mina små sorgliga paristygskor. Känslan är ungefär, Stig Helmer då han bygger en skyddsiglo i en snöstorm,bara för att inse då stormen lagt sig att han byggt den ovanpå en skidstuga. Och precis lika kallt, minus varma skidkläder.

Jobbet går åt skogen det också och inte har jag något att äta heller. Tappar största och mest välorganiserade pappershögen och alla skakar på huvudet. Bussen hem missar jag ju såklart, MEN, Ellen är inte missmodig! Med humöret i behåll (haha) bestämmer jag mig för att gå till nästa station. Är tvungen att sjunga lite på vägen, eftersom den är mörk, kall, och folktom. Plus att studentsången har sådant bra marschtempo. Hittar nästa busshållsplats, kollar in tidtabellen och känner mig riktigt bra till mods där jag står och fortsätter att ömsom prata med mig själv (något nervös), och ömsom sjunga studentsången för full hals. Då, DÅ... knackar det försiktigt på min axel och jag vänder mig om för att skåda vackraste mannen jag har sett, som lite försiktigt (rädd att vara oförskämd mot den utvecklingsstörda flickan) säger: "Ehm, går det någon buss snart eller?". Och det är nu, kära ni, som jag ska skriva att jag vill sjunka genom marken och helt kapitulera till att vara Martina Haag, Marian Keys, Kajsa Ingemarsson eller någon annan chiclit-stolle. Jag vänder mig snabbt och proffsigt om mot tidtabellerna för att vara mannen av mina drömmar (men kom igen då!) behjälplig OCH för att övertyga honom att jag inte är sinnesjuk genom att blända honom med mina SL-skills. Säger något i stil med: "Ehm, ja grejen är ju att det är så mycket papper här! Så många bussar! Jag vet faktiskt inte! Eller jag ser inte. Det kanske är för att det immigt på fönstret? Jag brukar inte ta den här bussen. Jag kommer inte härifrån alltså". Han ler artigt, tackar ändå och tar ett steg bort.

Bussen kommer och jag bara måste ringa någon för att minnas att jag har vänner och inte tappa greppet. Senast uppringaknappen för att bläddra ner till Anna Maria, ringer istället upp Christer, min chef på Nalen. Lägger på snabbt som tusan. Han ringer upp. Jag svarar inte, eftersom jag har sagt att jag har första klassens förkylning och inte kan jobba och vill inte att bluffen ska genomskådas. Det är stopp på pendeln. Jag slinter på pedalen och sätter foten i asfalten när jag cyklar hem och håller på att dö.
_________________________________________________________

Än är inte marken för kall och hård för att gräva ner sig i ett hål och stanna till våren. Haha, nej men vad tusan. Seriöst... Vad gör man inte?

Nä jag brukar säga som Malin Berghagen; Allt i livet... löser sig med humor. Allt ordnar sig om man bara tar det med en nypa salt och kan skratta åt sig själv... Det... det är min övertygelse. Du vet var du hörde det först! Yeow!

Eller som statistikmannen skulle säga: Meowey!