Mitt livs novell

Allan var min första kärlek. Ack ja...

Han var reseledare i Grekland och jag var fem. Allan hade blont lockigt hår, vit Apollo t-shirt, blåa shorts, och stora svarta glasögon. Jag var störtförälskad. Innan vi åkte hem bad jag, hårt kramandes min mammas hand, om Allans adress, så att jag skulle kunna skriva ett brev. Det var hemskt att åka. Kanske grät jag, jag minns inte. När jag kom hem komponerade jag mycket riktigt ett brev. Längst ner målade jag av Allan med stora kladdkritor. Hans blonda hår, de blåa shortsen, och det viktigaste, de svarta glasögonen som jag ritade dit med en stor svart krita. Perfekt. Jag fick faktiskt ett svar ett tag senare.
... Allan.

Haha! Ja herregud... Allan. Bara namnet. Allan, jag är glad att det var du. Det är faktiskt otroligt gulligt, om man får säga så. Och roligt. Herregud, mitt porträtt av honom... Jag var s å stolt. Undrar ifall han blev glad av brevet. Undrar ifall han sparade det. Haha, det hade jag gjort. Då hade jag kunnat ta fram det ibland och titta på de stora svarta glasögonen.

Hoppas du minns mig också, Allan.

Haha!