Haha, jag kissar

Herre min skapare, det var en minnesvärd nyårsafton av flera anledningar. Den största anledningen är dock Jens, som jag aldrig har sett så full och svettig i hela mitt liv, och då har vi ändå sett Jens väldigt väldigt full.

Jens, som lycklig dansade på bardisken, som klättrade upp i takbjälkarna och vägrade komma ner och skrek att han ville leva farligt när han klättrade över takfläktarna. Som var besatt av att dricka en paraplydrink och att sedan ta den perfekta bilden av denna. Som connectade med fyrabarnspappan Ronny som också hade spelat i band som ung och Jens fick Ronny att känna sig ung igen och Ronny dansade hela kvällen runt Jens, pekade på honom och sjöng "yeah yeah yeah". Som spelade sin egen musik (såklart), "This is my band!", och sjöng med i alla låtar för kung och fosterland. Jag tycker om min bror och nyårsafton var förövrigt en fin historia med fyrverkerier och champagne på en vit strand i månljus (och delfinerna som hoppade i en perfekt båge i bakgrunden samtidigt som jag hånglade upp min posterkille under stjärnhimmeln). Ehum, och så. Lika fint var det inte dagen efter i bilen under femtimmars resan i den extremt skumpiga bilen till Dumaguete. Bakfull har fått en ny innebörd (eller slås den av resultatet av gårdagens minnselucka?) Men det, kära barn, det är en annan historia.