idag kom jag på att...
Ett av de sjukaste programmen som jag upplevt måste nog vara jävla Ingenting är omöjligt med Gunde Svan. Herregud. Det var så hemskt! Jag minns hur jag brukade sitta och kallsvettas framför tv:n. Herregud, dessa stackars människor... För det första, så blev de väckta av Gunde på morgonen. Yrvakna stod de där i sina Sloggitrosor och urtvättade morgonrockar medan Gunde och hela hans tv-team och alla hans kameror trängde sig in och trodde att det var roliga timmen... "GRATTIS GRATTIS! NI Ä MÄ I INGENTING Ä OOMÖJLIGT!" Personligen så kan jag nog faktskt inte tänka mig nåt värre än att bli väckt av fucking Gunde Svan.
Sedan fick en familjemedlem ett uppdrag som han eller hon skulle klara efter en veckas träning, för att vinna en vinstsumma, vilket innebar att hela familjen satte sitt materiella tillhopp till denne ende familjemedlem. Uppdraget utfördes sedan i direktsändning i tv!! Och hela familjen stod där och såg på... Och vi tvtittare såg också på... hur Anna-Lotta, 42 år, från Ytterboda kämpade med sina jonglerbollar i familjens kök, hur hon vinkade till sin man och barn som satt och höll tummarna i tv:studion, hur hon tog ett djupt andetag innan hon började, nu gällde det, ingenting är omöjligt, hur hon t a p p a d e bollarna, besvikelsen, inzoomningen på familjen och deras ansiktsuttryck, tröstblommorna, Gunde... Ja Gunde, som trots detta alltid avslutade programmet med att påminna oss om att: "INGENTING Ä OOMÖJLIGT!". God!
Jag kommer då aldrig att glömma då fyrabarnsmamman med en uppenbar förkärlek till mat ramlade när hon skulle gå på lina... Eller då det enda lilla glaset ramlade och gick i tusen bitar på det dukade bordet där en duk skulle dras bort utan att något föll. Hur pappan började gråta...(okej, det kanske han inte gjorde, men jag vill minnas att han gjorde det).
Och hela tiden...GUNDE SVAN.
Fasansfullt... Fasansfullt I say.
... Men nu ska vi inte tänka på det. Nu ska vi tänka på att allt faktiskt är ganska så sweat. Det är vår och jag är sådär löjligt lättpåverkad av ljuset och värmen. Wünderbar.
Sedan fick en familjemedlem ett uppdrag som han eller hon skulle klara efter en veckas träning, för att vinna en vinstsumma, vilket innebar att hela familjen satte sitt materiella tillhopp till denne ende familjemedlem. Uppdraget utfördes sedan i direktsändning i tv!! Och hela familjen stod där och såg på... Och vi tvtittare såg också på... hur Anna-Lotta, 42 år, från Ytterboda kämpade med sina jonglerbollar i familjens kök, hur hon vinkade till sin man och barn som satt och höll tummarna i tv:studion, hur hon tog ett djupt andetag innan hon började, nu gällde det, ingenting är omöjligt, hur hon t a p p a d e bollarna, besvikelsen, inzoomningen på familjen och deras ansiktsuttryck, tröstblommorna, Gunde... Ja Gunde, som trots detta alltid avslutade programmet med att påminna oss om att: "INGENTING Ä OOMÖJLIGT!". God!
Jag kommer då aldrig att glömma då fyrabarnsmamman med en uppenbar förkärlek till mat ramlade när hon skulle gå på lina... Eller då det enda lilla glaset ramlade och gick i tusen bitar på det dukade bordet där en duk skulle dras bort utan att något föll. Hur pappan började gråta...(okej, det kanske han inte gjorde, men jag vill minnas att han gjorde det).
Och hela tiden...GUNDE SVAN.
Fasansfullt... Fasansfullt I say.
... Men nu ska vi inte tänka på det. Nu ska vi tänka på att allt faktiskt är ganska så sweat. Det är vår och jag är sådär löjligt lättpåverkad av ljuset och värmen. Wünderbar.
Det är faktiskt inte jag som har ritat dit hornen. Det är ett riktigt foto.
posted by Kniven at 11:38 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home