Jag sitter och bläddrar igenom gamla foton. Och då menar jag gamla foton. Tiden innan varje nylle bar omkring på en digitalkamera för att föreviga varenda sorgliga ögonblick i våra liv.

Fy fan vad ful jag var. Jag skämtar inte. Det är fan inte klokt vad ful jag var som tonåring. Det är inte bara en missuppfattning i mitt minne orsakat av det dåliga självfötroendet man som tonåring led av. Jag såg ut så. Ful som stryken. Man får ju bara tacka sin lyckliga stjärna att stasi-Facebook inte fanns tillgängligt för mig att fläka ut hela mitt tonårsnylle på för exponering inför omvärlden när bekräftelsebehovet var som störst. Tack o tack (nachos-tack.... höhö...kebab-tack...pizza-tack...ehum)

Som tur var är man ju som ett gott vin, en lagrad ost, en god gammal film. Det blir fan bara bättre med åren.