Den här tjejen var ju iofs rätt grym. Hon ser ut som en stor prisrosett.

ELLEN

Varför ser de flesta träffarna på Googles bildsökning ut såhär när jag söker på Ellen?

Såatte, hemma.

Alltså... Jag är ju så jävla blödig, och jag blir inte klok på det egentligen... Men i i vilket fall som helst så gjorde det blandat med pms avskedet jävligt sorgligt faktiskt och vissa kramar var svårare än andra.

Men...

När jag väl hemma var det bara så rätt. Det var dags och det var bra. Det var lycka. Faktiskt...

När jag åkte från Stockholm ville jag bara bort, se något helt annorlunda, befinna mig i helt andra miljöer, jag tänkte säkert att jag ville få p e r s p e k t i v (bajs..). Sen kom jag på mig själv under den sista tiden med att tänka att fasen, jag har ju inte fått perspektiv, jag gillar ju fan fortfarande Stockholm, mer än förut till och med. Varje gång tåget rullade in på centralstation, varje gång jag fick min öl i handen på Carmen eller what ever, varje gång jag sjöng med lite för högt och lite för fel i alla låtar på V&B, varje gång jag bakishängde på mitt köksgolv med Karlqvist och Eva....Så gillade jag hemma, mycket. Vad sägs om det perspektivet? Det är fan det bästa tänkbara.

Så när morsan hade mött mig på stationen och jag åkte bil genom stan idag och lyssnade på mr. brightside i Thin white duke remixen, som jag på nåt sätt alltid den senaste tiden har lyssnat på när jag kommit hem, så stämde liksom allt. Iallafall just då. Jag har längtat efter det här, och jag skiter i om det kommer bli jobbigt framöver för just nu stavas det molto bene. Eller nåt...

Håhå jaja

..som jag brukar säga...

Haha! Det roligaste idag var nog Inför Eurovision songcontest, med en nordisk panel, där alla som medverkade liksom var parodier på de land de representerade. Dansken var tokig, islänningen såg ut som en viking. Roligast var att ingen i panelen förstod vad dansken sa. Han hade långa utlägg om låtarna och vilka vinstchanser de hade och efteråt var bara resten av panelen tysta innan Christer Björkman la av ett ehh jaa, tack för det Mads, och sedan skickade vidare frågan. Lovely! Föresten var hela programmet en parodi. Jag och mamma satt flera gånger och undrade om det inte faktiskt var ett skämtprogram. Å andra sidan... schlager.

Men det var hemskt underhållande, haha, ja herregud.. Särskilt roligt var Irlands bidrag där den snygga tjejen i videon hade groteskt fula tänder. Så varje gång snubben i läderjacka sjöng mot henne i den romantiska balladen och hon fyrade av ett leende så var allt man kunde tänka: "MARGRET THATCHER! MARGRET THATCHER!". Eller... tjejen som sjöng för Andorra och var på pricken lik den lilla tjocka killen i Little Britain när han klär ut sig till kvinna. På pricken I'm telling you.

Imorgon ska det bli asfint väder. Då ska vi ha picknick och dricka rödvin, fira födelsedag och gå på Killers..... It's just...good to be home. Som sagt.

...

Jo

Haha! Jag kom på en grej som jag tycker är asrolig… När det är fotomontage i tidningar som är såna uppenbara montage och tidningarna ändå tvingas skriva ut: "Obs! Bilden är ett montage!". Haha, lovely. Humor. Bara för att nån dåre där ute faktiskt skulle kunna tro att Göran Persson är påskharen som delar ut påskägg till Gnuttarna, och inte att det är ett inklippt huvud.

"Obs, bilden är ett montage!". Way to go Sherlock.

Ja du, det är de små sakerna i livet…

idag kom jag på att...

Ett av de sjukaste programmen som jag upplevt måste nog vara jävla Ingenting är omöjligt med Gunde Svan. Herregud. Det var så hemskt! Jag minns hur jag brukade sitta och kallsvettas framför tv:n. Herregud, dessa stackars människor... För det första, så blev de väckta av Gunde på morgonen. Yrvakna stod de där i sina Sloggitrosor och urtvättade morgonrockar medan Gunde och hela hans tv-team och alla hans kameror trängde sig in och trodde att det var roliga timmen... "GRATTIS GRATTIS! NI Ä MÄ I INGENTING Ä OOMÖJLIGT!" Personligen så kan jag nog faktskt inte tänka mig nåt värre än att bli väckt av fucking Gunde Svan.

Sedan fick en familjemedlem ett uppdrag som han eller hon skulle klara efter en veckas träning, för att vinna en vinstsumma, vilket innebar att hela familjen satte sitt materiella tillhopp till denne ende familjemedlem. Uppdraget utfördes sedan i direktsändning i tv!! Och hela familjen stod där och såg på... Och vi tvtittare såg också på... hur Anna-Lotta, 42 år, från Ytterboda kämpade med sina jonglerbollar i familjens kök, hur hon vinkade till sin man och barn som satt och höll tummarna i tv:studion, hur hon tog ett djupt andetag innan hon började, nu gällde det, ingenting är omöjligt, hur hon t a p p a d e bollarna, besvikelsen, inzoomningen på familjen och deras ansiktsuttryck, tröstblommorna, Gunde... Ja Gunde, som trots detta alltid avslutade programmet med att påminna oss om att: "INGENTING Ä OOMÖJLIGT!". God!

Jag kommer då aldrig att glömma då fyrabarnsmamman med en uppenbar förkärlek till mat ramlade när hon skulle gå på lina... Eller då det enda lilla glaset ramlade och gick i tusen bitar på det dukade bordet där en duk skulle dras bort utan att något föll. Hur pappan började gråta...(okej, det kanske han inte gjorde, men jag vill minnas att han gjorde det).

Och hela tiden...GUNDE SVAN.

Fasansfullt... Fasansfullt I say.

... Men nu ska vi inte tänka på det. Nu ska vi tänka på att allt faktiskt är ganska så sweat. Det är vår och jag är sådär löjligt lättpåverkad av ljuset och värmen. Wünderbar.

Det är faktiskt inte jag som har ritat dit hornen. Det är ett riktigt foto.

Erik

Och så bara så att jag inte glömmer det...

Älskling... Polis

Föresten...

..så verkar det gå ganska bra med min satsning att nån gång i framtiden bli en klok gammal tant. Jag har fått höra flera gånger att jag är klok. Tackar. Senast idag sa Lotta det, och det betyder ju verkligen något, för mig.

Antingen klok, eller så ska jag bli cynisk och bitter och elak. Då ska jag sitta på min balkong och spruta med min vattenslang på alla barn och lyckliga par som går förbi. Peow! Peow! Haha! Just det. Eller kleta ner dom med lipsyl. Hoho.

Det finns mycket att se fram emot.

happy go lucky!!!

Fan. Det skulle vara så jävla mycket lättare om jag hatade det här stället. Om jag avskydde alla här och skulle skratta gott och lyckligt hela vägen hem på tåget på tisdag med mina flyttkartonger. Men det gör jag inte, och det suger... Just nu.

Jag har egentligen inte alls tänkt på det, men idag var farsan här och hämtade första flyttlasset, och plötsligt blev det så jävla påtagligt. Och i stunden man ska lämna det som varit ens liv i nästan ett år så tänker man faktiskt inte på det som varit jobbigt och pestigt, utan det som jag faktiskt tycker så förjävla mycket om.

...

Fast, jag är så väldigt glad att jag känner mig jävligt vemodig och ledsen just nu. Annars hade ju hela den här tiden varit helt bortkastad. Det borde ju faktiskt vara den bästa känslan man kan ha efter att ha gjort något sånt här, vemod över att det är dags att lämna det. Det är ju något positivt, det är ju en lycklig känsla, hörru... Ellen, fattaru inte det. Var glad nu då. Tänk på vad du fått.

...anus.

Nä men allvarligt talat. Tack så mycket, tack så jävla mycket, allt som betytt nåt. Tack och hej.

flyttos kartongos

Man är ju faktiskt ganska estetiskt pedantisk när man känner att ens flyttkartonger måste se snygga ut. Det tar ganska lång tid att packa för mig...

Om en vecka kommer jag hem! Det du.

gifted

I Love him. Jag skiter i Zach Braff, Jonas Khemiri och Olof Dreijer. Wes Anderson, vill du gifta dig med mig?

Jag blir så trött

Att vara feminist är faktiskt inte bara att ha de tankarna, utan även att aktivt arbeta för att införliva dem. Annat är bara hyckleri. Allt börjar i en människas sinne. Men sen då?

Rushmore!

Jag har faktiskt inte så mycket att göra för tillfället... Jag har sett den här tre ggr under en vecka nu. Jag älskar Wes Anderson.

... Jag har feber.

Kärlek 2: Last Exit

Sjuttontusen år efter alla andra, ok... But still. (!)