"Upp till kamp... neej, vänta, det e ju inte studentsången..."

Shit. Jag trodde verkligen inte att jag kunde bli såhär nostalgisk över studenten. Eller... egentligen skulle jag verkligen inte vilja göra om det, jag blir snarare bara så jävla glad och lycklig när jag ser dem, för jag vet hur jävla underbart det kändes.

Att vara på Kärrtorps utspring idag i solen var bland det bästa jag gjort på länge. Och att vara på mottagning... Det är verkligen hur mysigt som helst. Trädgårdar, champagne, buffémat och massa konstiga släktingar. Idag var jag för övrigt på Lidingö för första gången (den där konstiga festen med Patte i tvåan räknas fan inte..) på min sysslings mottagning. Det kändes mycket exotiskt och spännande när vi åkte över bron och jag var tvungen att fota min moster för att minnas denna stund. Sedan satt jag i bilen och lyssnade på min andra sysslings mp3 och hennes favoritlåt för tillfället som var en untzuntz låt som hette Botten (boten?) Anna och solen lyste och jag var väldigt lycklig för jag trodde att de sjöng: "Jag känner hat, hon heter Anna" men det gjorde dom inte, utan de sjöng: "Jag känner en bott, hon heter Anna", men det gjorde inte så mycket, trots allt.

Det var en fin dag. Den är inte slut än. Haha.