Pittfotokurs # 3

Jag gillar kompositionen jättemycket. Men egentligen inte mig själv och uttrycket... Som ett självporträtt. Därför lät jag Robert kittla mig under fötterna samtidigt som jag smällde av foton. Det blev iallafall mer ärligt. Och hur ofta tar man frivilligt bilder på sig själv när man skrattar som en hel hönsfarm? Som självporträtt? Om inte annat blir den bildserien en jäkla perfekt julklapp min stackars mamma som alltid har gjort sitt yttersta för att få sina barn att dra på smilbanden när kameran plockats fram. Fast vem är det egentligen som har bestämt att leendet är foto-posens urmoder och sanna tillstånd?

Jaja, skitsamma. Tjupp!